Tag Archive: Jul

Lucia i Wira bruk

Lördagen den 7 December kl. 13

• Sång på bruksgården
• Lucian bär luciakrona
• Konstsmidet och Wira restaurang har öppet

Ät julmat och fira Lucia med oss, på restaurangen i Wira Bruk!

• Lördag 11-16
• Söndag 11-16
  Boka gärna bord.

Varmt välkomna!

Historia ”Lucia i Wira bruk”:

Redan i många år i rad kommer Ljusterö Lucia till Wira bruk och sjunger tillsammans med Ljusterökören.

Så var det år 2015…

Och år 2016…

År 2017…

Förra året pga dåligt väder uppträdde Lucior inne på restaurangen!

År 2018

Lucia i Wira bruk 8 december 2018

Kl. 13 på lördagen den 8 December 2018!

• Sång på bruksgården
• Lucian bär luciakrona
• Konstsmidet och Wira restaurang har öppet

Ät julmat och fira Lucia med oss i helgen!

• Lördag 11-16
• Söndag 11-16
  Boka gärna bord.

Varmt välkomna!

Historia ”Lucia i Wira bruk”:

Redan i många år i rad kommer Ljusterö Lucia till Wira bruk och sjunger tillsammans med Ljusterökören.

Så var det år 2015…

Och år 2016…

År 2017…

Även år 1993!

Då fick se Hela Sverige Lucia i Wira Bruk.

Margareta Lindberg skrev manus, Anne Kulle regisserade, Hanna Kulle var lucia. ”Det var som sig bör mycket traditionell luciasång och musik, men också små spelscener med barn och smeder” – berättar Margareta. I scenerna deltar medlemmar ur körerna Agriakören, Non Silentium, Vox Celesta samt elever i Roslags-Kulla och Roslagsskolan.
Jarl Kulle var smed och berättade den gamla legenden om hur jungfru Lucias krona smiddes av en Wirasmed för länge, länge sedan. Kören sjöng den medeltida balladen om Lucias martyrskap. (Legend, balladtext och och melodi skrev Margareta Lindberg hösten 1993 och de är alltså inte gamla på riktigt, vilket många har trott.)

Titta Luciamorgon`93

Den gamla legenden ur SVT:s Luciamorgon på Wira Bruk (av Margareta Lindberg):

Wira bruk, 1600-talet

Det var en gång för länge, länge sedan en smed som tjänade i Wira vapensmedja. Han hade gott öga och säker hand och maken till de värjor som kom från hans städ…ja, det stod inte att finna.
Han gifte sig med en smedsänka och blev mästare vid egen härd och i sinom tid ålderman för Wirasmederna.
En natt vaknade smedsmäster av att en liten jungfru stod i hans kammare. Liten och späd var hon…som ett litet flickebarn. Hon bar en enkel vit särk med en röd ros vid bröstet.
Men rosen växte…allt större och större blev den. Då såg smeden till sin fasa att det han trott vara en ros, det var den lilla jungfruns hjärteblod som spred sig över det vita linnet. Smeden ville störta upp och förbinda den lilla jungfruns sår och rädda henne till livet, men jungfrun höll honom tillbaka.
”Mitt liv är i Guds hand”, sa hon.
”Men ge mig då namnet på den niding som spiller oskyldigas blod?” rasade smeden. ”Det var en herremans vilja, hans krigsmans arm och hans klingsmeds värja som gav mig banesåret”, svarade jungfrun. ”Tung faller skulden på dem alla.”
Smeden blev mycket förtretad när han hörde dessa ord. Skulle klingsmeden lastas för de liv hans värjor ändar? Eller soldaten som brukar värjan på sin herres befallning? Skulle de stå i skuld för att de gjorde det som var dem ålagt? Större synd vore det väl att trotsa dem som satts av Gud att värna lag och rätt?
”Vem är väl du att fördöma hederliga mäns värv?” frågade smeden.
”Jungfru Lucia är mitt namn”, svarade jungfrun. Sedan var hon borta.
Men sedan den natten hade smeden svårt att känna glädje och stolthet över sina händers verk. När han prövade klingans spänst och eggens skärpa, tyckte han sig höra hjärtan som bultade. Det var hjärtan fyllda av glädje och sorg, av hopp och förtvivlan, kärlek och drömmar. Hjärtan som levde men som skulle dö för hans värja…
Inte ens i graven fick han någon ro. Han pinades av fallna krigsmäns dödsrosslingar…av änkors jämmer och av faderlösa barns gråt…
I sin nöd bad han till jungfru Lucia. Han bad att hon skulle säga honom vad han skulle göra för att få ro i sin själ.
Den lilla jungfrun förbarmade sig över honom och sa: ”Sju gånger sjuttio värjor har lämnat ditt städ…och sju gånger sjuttio nätter ska du lämna dödens rike. I den mörkaste vinternatten ska du åter stå vid din härd i Wira vapensmedja. Med eld och tång och slägga ska du förlösa det hårda, kalla järnet. Dina händer ska väcka dess skönhet till liv…och för värmen och ljuset från din härd ska ondska och mörkermakt vika.”
Sedan dess går hammare och bälg i Wiras gamla smedja på Lucianatten. Och det första som lämnade den gamle klingsmedens städ, var en ljuskrona till den lilla jungfrun Lucia.

Luciatåget 2017 i Wira bruk den 9/12

I ÅR KOMMER LJUSTERÖ LUCIA TILL WIRA BRUK DEN 9 December 2017 KL 13.00!

• Sång på bruksgården
• Lucian bär luciakrona
• Konstsmidet och Wira restaurang har öppet

Ät julmat och fira Lucia med oss i helgen!

• Lördag 11-16
• Söndag 11-16
  Boka gärna bord.

Varmt välkomna!

Historia ”Lucia i Wira bruk”:

Redan i många år i rad kommer Ljusterö Lucia till Wira bruk och sjunger tillsammans med Ljusterökören.

Så var det år 2015…

Och år 2016…

Även år 1993!

Då fick se Hela Sverige Lucia i Wira Bruk.

Margareta Lindberg skrev manus, Anne Kulle regisserade, Hanna Kulle var lucia. ”Det var som sig bör mycket traditionell luciasång och musik, men också små spelscener med barn och smeder” – berättar Margareta. I scenerna deltar medlemmar ur körerna Agriakören, Non Silentium, Vox Celesta samt elever i Roslags-Kulla och Roslagsskolan.
Jarl Kulle var smed och berättade den gamla legenden om hur jungfru Lucias krona smiddes av en Wirasmed för länge, länge sedan. Kören sjöng den medeltida balladen om Lucias martyrskap. (Legend, balladtext och och melodi skrev Margareta Lindberg hösten 1993 och de är alltså inte gamla på riktigt, vilket många har trott.)

Titta Luciamorgon`93

Den gamla legenden ur SVT:s Luciamorgon på Wira Bruk (av Margareta Lindberg):

Wira bruk, 1600-talet

Det var en gång för länge, länge sedan en smed som tjänade i Wira vapensmedja. Han hade gott öga och säker hand och maken till de värjor som kom från hans städ…ja, det stod inte att finna.
Han gifte sig med en smedsänka och blev mästare vid egen härd och i sinom tid ålderman för Wirasmederna.
En natt vaknade smedsmäster av att en liten jungfru stod i hans kammare. Liten och späd var hon…som ett litet flickebarn. Hon bar en enkel vit särk med en röd ros vid bröstet.
Men rosen växte…allt större och större blev den. Då såg smeden till sin fasa att det han trott vara en ros, det var den lilla jungfruns hjärteblod som spred sig över det vita linnet. Smeden ville störta upp och förbinda den lilla jungfruns sår och rädda henne till livet, men jungfrun höll honom tillbaka.
”Mitt liv är i Guds hand”, sa hon.
”Men ge mig då namnet på den niding som spiller oskyldigas blod?” rasade smeden. ”Det var en herremans vilja, hans krigsmans arm och hans klingsmeds värja som gav mig banesåret”, svarade jungfrun. ”Tung faller skulden på dem alla.”
Smeden blev mycket förtretad när han hörde dessa ord. Skulle klingsmeden lastas för de liv hans värjor ändar? Eller soldaten som brukar värjan på sin herres befallning? Skulle de stå i skuld för att de gjorde det som var dem ålagt? Större synd vore det väl att trotsa dem som satts av Gud att värna lag och rätt?
”Vem är väl du att fördöma hederliga mäns värv?” frågade smeden.
”Jungfru Lucia är mitt namn”, svarade jungfrun. Sedan var hon borta.
Men sedan den natten hade smeden svårt att känna glädje och stolthet över sina händers verk. När han prövade klingans spänst och eggens skärpa, tyckte han sig höra hjärtan som bultade. Det var hjärtan fyllda av glädje och sorg, av hopp och förtvivlan, kärlek och drömmar. Hjärtan som levde men som skulle dö för hans värja…
Inte ens i graven fick han någon ro. Han pinades av fallna krigsmäns dödsrosslingar…av änkors jämmer och av faderlösa barns gråt…
I sin nöd bad han till jungfru Lucia. Han bad att hon skulle säga honom vad han skulle göra för att få ro i sin själ.
Den lilla jungfrun förbarmade sig över honom och sa: ”Sju gånger sjuttio värjor har lämnat ditt städ…och sju gånger sjuttio nätter ska du lämna dödens rike. I den mörkaste vinternatten ska du åter stå vid din härd i Wira vapensmedja. Med eld och tång och slägga ska du förlösa det hårda, kalla järnet. Dina händer ska väcka dess skönhet till liv…och för värmen och ljuset från din härd ska ondska och mörkermakt vika.”
Sedan dess går hammare och bälg i Wiras gamla smedja på Lucianatten. Och det första som lämnade den gamle klingsmedens städ, var en ljuskrona till den lilla jungfrun Lucia.