Historia Wira Bruk

Kort

Sitt idylliska utseende till trots var Wira bruk under Sveriges stormaktstid landets främsta vapensmedja. Bruket har en historia som sträcker sig ända tillbaka till omkring år 1630 då Claes Fleming, en av stormaktstidens betydelsefulla maktmän, startade upp smidesverksamhet här.

Platsens förutsättningar var nämligen ytterst gynnsamma, den å som vi fortfarande ser ringla genom bruket hade en fallhöjd som gav en stark ström – något som var nödvändigt för att smedjans stora hammare skulle kunna förses med kraft.

Claes Fleming, som var både riksråd, överståthållare och amiral stupade 1644 i ett av stormaktstidens många sjöslag, men bruket överlevde – och mellan 1635 och 1775 var det landets viktigaste klingsmedja. Wira hade till och med förmånliga kungliga privilegier, förutom skattelättnader hade bruket tidvis ensamrätt på leverans av värjor, sablar och bajonetter till den svenska armén.

Med tiden övergick tillverkningen till att domineras av fredligare bruksföremål som liar och yxor. Verksamheten på Wira bruk upphörde år 1948 och 1965 restaurerades den gamla bruksmiljön varsamt med hjälp av statliga medel. Tack vare det kan vi idag uppleva hur livet och arbetet på Wira bruk tedde sig under 1700- och 1800-talen. Bruket utgörs av två smedjor, samt flera kringbyggnader med olika funktioner – som tingshuset, vars klocka ringde till arbete och vila för smederna och åldringsstugan som var det undantagshus där de gamla smederna tillbringade sin sista tid i livet.

  • Tingshuset är sannolikt Wiras äldsta byggnad men ombyggt i flera omgångar. Huset kallas i äldre handlingar ”Gamla bruksbyggningen” och har anor åtminstone från 1700-talets början.

I det åttkantiga tornet hänger den klocka som förr ringt till arbete och vila för smederna. I dag ringer man i klockan en gång om året på Annandag midsommar då det hålls friluftsgudstjänst i Wira. Som tidigare nämnts har här bl.a. bedrivits värdshusrörelse.

Det var något finare värdshuset, där också resande kunde få husrum.

I slutet av 1700-talet företogs en genomgripande ombyggnad, och den östra halvan inreddes då till tingslokal för ”Södra Roslagens tingsrätt”. Idag återigen restaurang!

Ännu på 1800-talet hade Wira två utskänkningsställen. På andra sidan ån, mitt emot Tingshuset var det en till, enklare krogen ”Sjunkundan”. Den hade som extra förlustelse en kägelbana nere vid åkanten.

Här, i Wira har alltså varit liv och rörelse en gång i tiden.

Mer detaljerad historia:

Grundare och förste ägare av Vira klingebruk var Claes Fleming, en av stormaktstidens många framträdande personer. Han var bl a amiral, riksråd och Stockholms förste överståthållare, ägare till ett magnifikt palats på Helgeandsholmen.

Enligt förre länsantikvarien Alf Nordström som skildrat brukets historia skulle Gustav II Adolf personligen ha uppmanat Fleming att starta en klingtillverkning i Sverige. Bland alla hans egendomar fanns också Mälby gård i Roslagen, som inom sina gränser rymde den övre halvan av Vira med det s k Övre fallet. Fleming insåg vilka möjligheter som här yppade sig. 

läsa vidare

Han smugglade hit skickliga hantverkare från Solingen i Tyskland och startade tillverkning av värjor och svärd. 1635 fick Vira sitt första privilegiebrev, utfärdat av drottning Kristinas förmyndarregering. Enligt privilegiebrevet fick Fleming under 10 års tid tullfritt införa så mycket stenkol och övrigt material som han behövde för sin tillverkning. Vidare tillförsäkrades hantverkarna vid Vira befrielse från skatt och alla övriga ”pålagor”. Däremot fick de inte utan ägarens tillstånd lämna Vira och blev alltså i praktiken livegna. Privilegierna förnyades senare, dels vid ägarskifte, dels vid regentskifte. 1646 tillkom en viktig bestämmelse som gav Vira ensamrätt på vapenleveranserna till kronan – ett monopol som man emellertid tidvis hade svårt att helt utnyttja. Vid denna tid hade Claes Fleming redan stupat i kriget mot Danmark. Efter hans död 1644 stannade Vira i släkten Flemings ägo i 125 år. Bland senare ägare kan nämnas Reinhold Angerstein, ärkebiskop Samuel Troilius, major Christian Robert von Schantz, kommerserådet Simon Bernhard Hebbe, som köpte båda granngodsen Mälby och Östanå och gjorde fideikommiss av egendomen, samt statsminister Erik Gustaf Boström. Vi har då hunnit fram till början av 1900-talet.

De tyska hantverkare som i ett par omgångar smugglades till Vira försvenskades så småningom. De lärde också upp svenska smeder och sina egna efterkommande. Ett fullt utbildat skråväsen med mästare, gesäller och lärlingar växte fram redan på 1600-talet. Också härvidlag spelade det tyska inflytande en viktig roll. I de äldsta kyrkböckerna förkommer många tyska namn: Brandholtz, Berlitz, Grasse, Ramstek, Messman, Rademacker och många andra, men så småningom ersätts dessa av svenska namn. De tyska smederna vid Vira tycks i mindre utsträckning än sina vallonkolleger i norra Uppland ha bibehållit sina ursprungliga namn.

Som nämnts anlades Vira som ett vapenbruk med främst olika typer av eggvapen i produktion. Tiderna var också gynnsamma. Kriget, som var en viktig förutsättning för Vira, visade sig bli långvarigt. Inte förrän 1648 sköts Westfaliska freden, som avslutade 30-åriga kriget. Därefter följde emellertid nya krig, och alltfler vapen gick åt. Den krigsperiod, som påbörjats med 1600-talets början, tog inte slut förrän 1721, då det svenska stormaktsväldet rasade samman efter Karl XII:s död.
Den verkliga högkonjunkturen för Vira under denna period inföll under det stora nordiska kriget i början av 1700-talet. Under denna tid gick hamrarna vid Vira kontinuerligt, och periodvis levererades då årligen 12 000 klingor till rustkammaren – en stor siffra om man betänker att större delen av arbetet gjordes för hand.

Efter freden i Nystad 1721 vidtog för Sveriges del fredligare period, och i samma mån blev det mindre gott om arbete för klingsmederna i Vira. Från 1700-talets mitt sjönk också kvaliteten på de värjor som bruket levererade till rustkammaren. Efter upprepade klagomål miste så Vira 1775 de privilegier man då haft i 140 år. Detta innebar dock inte att vapensmidet vid Vira upphörde, bara att Vira i fortsättningen fick leverera värjor i konkurrens med övriga bruk, Kvarnbacka-Wedevång, det nyinrättade Fristaden i Eskilstuna m fl. Klingsmidet vid Vira fortsatte en bra bit in på 1800-talet. Däremot skedde från sista hälften av 1700-talet en allt tydligare omläggning till en fredlig produktion: liar, yxor, knivar och andra eggverktyg. Liesmidet blev till att börja med det viktigaste. Det är intressant att konstatera att om årsproduktionen av klingor år 1700 var 12 000, så var produktionen av liar vid nästa sekelskifte år 1800 ungefär lika stor. Liesmidet vid Vira har emellertid äldre anor än så – det finns belagt redan de första åren på 1700-talet. Tillvägagångssätten vid kling- och liesmide är ganska likartade, och i ”svackorna” mellan kronoleveranserna blev det vanligare att klingsmederna smidde liar, som de sålde för egen räkning. Ryktet om Viraliarnas förträfflighet spreds över landet och på 1820-talet räknades Vira in bland de tre största liebruken.

Men inte heller liesmidet blev i längden tillräckligt lönsamt. Konjunkturerna ändrades också därvidlag. Industrialismens frammarsch i Sverige från och med 1800-talets mitt innebar att jordbruket började industrialiseras. Nya maskiner kom, och slåttermaskinens segertåg minskade dramatiskt efterfrågan på liar. Liesmidet upphörde dock aldrig vid Vira, man tvingades återigen att försöka anpassa sig efter konjunkturerna. I fortsättningen satsade man mer på yxtillverkning. Vid 1900-takets ingång tillverkades ca 8000 yxor årligen.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att Viras produktion under århundradena varit tre: Värjor, liar och yxor i nu nämnd ordning. Till detta kom emellertid ett med åren allt mer omfattande sortiment av andra produkter: knivar av alla de slag, isbillar, skridskor, eldstål, barkjärn, eldgafflar, stämjärn, tänger och mycket, mycket annat.

Industrialiseringen medförde dock en annan sak som på sikt blev ödesdiger för ett bruk av Viras typ, där det mesta arbetet gjordes för hand. Konkurrensen från billiga, fabrikstillverkade redskap blev allt svårare. Vira fick svårt att hävda sig, men man gav inte upp. Smederna var sedan gammalt anställda av bruksägaren och fick av honom både material och ersättning för det smide som levererades. Detta system upphörde emellertid under 1800-talet och – sannolikt från och med 1850-talet – arrenderade varje mästare sin verkstad av ägaren och sålde sina produkter, dels till järnhandlare i Stockholm, Norrtälje och annorstädes, dels till bönder och andra som kom till Vira för att förse sig med redskap. Bönder och torpare från grannsocknarna liksom skärgårdsbefolkningen ute från öarna kombinerade ofta sina kvarnresor med ett besök i smedjorna för att fylla på sina förråd av liar, yxor, knivar och andra nyttigheter. Man kunde också få trasiga redskap reparerade eller nedslitna yxor omstålade. Kvarn fanns sedan gammalt i Vira men också nere vid Lo i Östanå.

Arrendesystemet möjliggjorde Viras sista försök att hävda sig i konkurrensen med de fabriksgjorda varorna. 1894 bildade de sex då kvarvarande smederna Vira smidesförening och samtidigt ingicks en överenskommelse med Julius Slöörs redskapshandel i Stockholm, som då kom att fungera som Viras generalagent. Överenskommelsen innebar i korthet att Virasmederna förband sig att inte sälja sina varor till någon annan återförsäljare än Julius Slöör. Däremot fick man enligt en fastställd miniprislista sälja till enskilda. Det är under denna tid som det fredliga smidet vid Vira standardiserades. Varje objekt bestämdes nu noga till utseende, mått och vikt och försågs med ett nummer, vilket också stämplades in på den färdiga varan. Även detta är naturligtvis ett försök att anpassa sig till den hårt standardiserade fabrikstillverkningen.
Samarbetet med Slöörs redskapshandel varade till ett par år in på 1920-talet. Samtidigt som Slöör trädde tillbaka upphörde allt arbete i den ännu kvarvarande Stora smedjan vid Nedre fallet. Från och med 1926 uppehölls så smidestraditionen vid Vira med en enda smed, den siste i raden, John Dahlgren. Han arbetade i Lilla smedjan fram till sin död 1948. Han var då 82 år. Med Dahlgren slöts alltså cirkeln, och hamrarna vid Vira slutade att slå efter drygt 300 år.

När de två kvarvarande smedjorna inte längre användes och ingen underhöll dem, spreds förfallet snabbt och båda hotade att rasa samman. Det var dåvarande landsantikvarien i Stockholms län, Alf Nordström, som på en gång lyckades väcka intresse för att skaffa fram pengar till en upprustning av Vira. Arbetena startade hösten 1964 som beredskapsarbete och genomfördes i två omgångar. 1964 bildades Stiftelsen Vira bruk med uppgift att ansvara för den säregna bruksmiljön i Vira. Snart kunde också smidesverksamheten återupptas. Fortfarande idag är den verksamheten högst livaktig och chansen att smidestraditionen på Vira bruk ska upprätthållas i framtiden är god. 

KÄLLA: Beslut – Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Stockholms län, 2002-09-18, Dnr 2031-02-28931

”En rundvandring genom Wira Bruk”

Text: Lars Edberg

– Övre fallet 

Vi börjar vår vandring på den plats där Wira Bruks historia började någon gång omkring 1630.

Här byggde då Claes Fleming sin första klingsmedja, och det är mycket troligt att den vinkelbyggda muren framför oss just är resterna av den smedjan. Bortom muren i kanten av ån syns ännu den väldiga stensatta ränna där vattenhjulen var placerade. De drev de stora hamrarna. Denna smedja revs i början av 1800-talet. Senare byggdes på den gamla grundmuren en vattenkvarn, som stod kvar till 1920-talet. Ett fragment av en stor kvarnsten framför muren påminner oss om den tiden.

På holmen mitt i ån syns också en grundmur. Där stod till omkring 1870 ett sliphus med vattenhjulsdrivna slipstenar och polerskiva. Ett annat, äldre sliphus har legat på andra sidan ån och något nedanför. På dess grundmurar vilar nu en vedbod med plåttak. Det är över huvudtaget vanligt i Wiras bebyggelsehistoria att man har återanvänt grunderna efter rivna eller nedbrunna verkstäder.

Den rödstrukna, timrade kaffestugan, som syns på andra sidan ån, är från 1800-talet och har tidigare fungerat som tvättstuga och brygghus. Tidigare låg på samma plats en äldre kvarn. Troligen har kvarnen funnits i Wira före smedjorna.

Förutom de nu nämnda byggnaderna låg på 1700-talet på denna sida av fallet ytterligare fyra verkstäder, en ovanför den plats där vi står och tre tätt intill varandra strax nedanför. Här har alltså varit liv och rörelse en gång i tiden. Men ska vi få en riktig bild av hur det var, måste vi använda vår fantasi och tänka oss in i följande: Den smala gångbro, som syns snett upp till höger, var då en bred landsvägsbro, där man kunde köra med häst och vagn. Bron var utrustad med en lång rad dammluckor med vars hjälp vattnet kunde släppas på eller stängas av. Ovanför bron utbredde sig en stor damm, nu till större delen igenfylld. Med hjälp av trärännor leddes vattnet till de verkstäder som behövde vattenkraft. Fundamenten till rännorna syns ännu som stenhögar i räta linjer upp mot bron.

– Krog och värdshus 

Om vi fortsätter vägen nedåt, har vi snart på höger sida något som ser ut som ett stort buskage, men som vid närmare betraktande visar sig vara en husgrund med en källare som vetter mot åsidan. Wira hade ännu på 1800-talet två utskänkningsställen. Detta är platsen för det enklare av dessa, krogen ”Sjunkundan”. Den hade som extra förlustelse en kägelbana nere vid åkanten. På andra sidan ån i Tingshuset – huset med tornet – låg det något finare värdshuset, där också resande kunde få husrum.

– Nedre fallet  

Fleming ägde från början endast den övre delen av Wira. Gränsen mellan Flemings Mälby och Bååts Östanå gick rakt över ån, ungefär vid Tingshuset. Den första smedjan byggdes därför, som vi har sett, vid det övre fallet. Efter ett tiotal år var emellertid all tillgänglig mark och vattenkraft utnyttjad där. För att kunna utvidga bruksrörelsen gjorde Fleming då ett markbyte med ägaren till Östanå och kunde på så sätt utnyttja också det nedre fallet, där vi nu står. Här anlades då den bruksdamm, som vi ännu ser ovanför bron. Här har också några av dammluckorna återuppbyggts.

Om vi nu vänder ryggen åt dammen, ser vi framför oss de tre smedjor som ännu finns kvar, från höger räknat: Stora smedjan, Lilla smedjan och den moderna smedja, som byggts på en gammal sliphusgrund, och där dagens mer turistbetonade Wirasmide framställs. Som synes har trärännan till Lilla smedjan restaurerats. Den slutar i en liten utbyggnad, där två vattenhjul också har återställts i sitt forna skick. När det gäller Stora smedjan saknas tyvärr både rännor och vattenhjul, men man kan ännu tydligt se var den breda trärännan vilat, liksom var vattenhjulen haft sin plats i stenrännan längre ned.

– Stora smedjan

Vi tar oss försiktigt nedför stentrappan på långsidan (Det finns också en lättare väg in från gaveln!). När ögonen vant sig vid dunklet kan vi börja se oss omkring. Vi befinner oss i den äldsta av de två bevarade smedjorna. Den är visserligen byggd så sent som på 1790-talet, men uppfördes då på grunden efter en äldre, nedbrunnen smedja, som förmodligen såg precis likadan ut. Vi har med andra ord framför oss en arbetsmiljö sådan den sett ut under fyra sekel! Faktum är att i den här smedjan arbetades det ända in på 1920-talet och efter samma metoder som på 1600-talet.

Smedjans hjärtpunkt är de två s k knipphamrarna, som ligger rakt fram från ingången. De drevs av var sitt vattenhjul i stenrännan utanför väggen. När hjulet och därmed hjulstocken med sin kuggkrans gick runt, vägdes hammaren upp och föll sedan ned av sin egen tyngd. Farten på hammaren kunde regleras med den hävstång som syns vid sidan. Den slutade i en lucka i vattenrännan. Luckan kunde på så sätt höjas och sänkas och ge mer eller mindre vatten till hjulet.

Vid knipphamrarna skedde grovsmidet. Där bultades glödande järn och stål samman och formades till ett ”ämne”, d v s början till en värjklinga, en lie eller en yxa. Detta var ett precisionsarbete och utfördes av mästaren. Det var en svårlärd konst att med den stora vattendrivna hammaren forma t ex ett lieämne så att det dyra och hårda eggstålet kom att ligga i en smal rand längs liens egg, medan resten av ämnet kom att bestå av det mjukare och billigare järnet!

Lien, klingan eller yxan smiddes sedan färdig vid städet, som stod framför härden, ugnen. Då fick oftast gesällen rycka in. Tyvärr är så gott som alla de ursprungliga städen borta. Däremot finns de flesta bälgarna i behåll. Här finns såväl läder- som träbälgar. Det hörde till lärlingens uppgifter att med hjälp av bälgen pumpa in syre i elden så att man fick en tillräcklig hetta. Elva härdar finns bevarade i smedjan. En tolfte har funnits i det sydvästra hörnet. Den rasade dock ned tillsammans med sin skorsten redan på 1930-talet. Tolv härdplatser innebar tolv mästare med gesäller, lärlingar, kolpojkar o s v. Omkring 40 personer har alltså arbetat i den här smedjan när den utnyttjades helt.

Smedjan var naturligtvis en fruktansvärt osund arbetsplats, särskilt på vintern, när man kanske måste ge sig ut i hjulhuset och hacka bort isen för att få hjulen att gå runt. Framför härden var det varmt och gott om magen men kallt och dragigt om ryggen. Reumatism var därför en av de vanligaste yrkessjukdomarna. Hörselskador var en annan på grund av det ständiga slamret och oväsendet. Man kan lätt sätta sig in i hur det kunde vara när båda knipphamrarna dånade och samtidigt hammarslagen ekade från tolv städ och tolv bälgar gnisslade Och kved! Många äldre smeder drabbades också av blindhet. Ögonen tålde inte att ständigt se in i den flammande elden i härden.

Här hvilar

Cavalieren

Gösta Berling / afsatt präst anklagad / för att harva dödadt allt livad

han / älskat högst på / Jorden

Så står det på en ”gravsten” som har en framträdande plats i Stora smedjan. 1923 regisserade Mauritz Stiller stumfilmsversionen av Gösta Berlings Saga med bl.a. Lars Hansson, Gerda Lundeqvist och Greta Garbo i rollerna. Julnatten i smedjan liksom ett par andra scener spelades då in här.

Slutligen bör vi kanske ägna någon uppmärksamhet åt det förnämliga exempel på tidig kraftöverföring, som syns under taket. Med hjälp av denna ”stånggång” drev det ena vattenhjulet den stora träbälgen vid ”Storhärden”. Här gick det nämligen åt stora mängder syre för att få ordentlig fart på elden. Storhärden användes bl a för återanvändning av järnskrot, som här smältes samman in till smidbart järn igen. Särskilt vid liesmide ansågs detta skrotjärn vara bättre än det vanliga stångjärnet.

– Lilla smedjan

Vi går ut genom Storsmedjans gaveldörr och sedan till vänster. Här ligger Lilla smedjan eller Dahlgrenssmedjan. När restaureringen av Wira började 1964, var ett av målen att sätta denna smedja i funktionsdugligt skick, vad gällde hammarverk, vattenhjul och ränna. Här kan man nu studera hur en knipphammare fungerar.

Det hela underlättas också av att man samtidigt genom fönstret ser trärännan och bron med dammluckorna. Den intresserade kan också i detalj studera hur det med hävstången gick till att reglera farten på hammaren. Denna smedja byggdes omkring 1850 av smedsmästaren Carl Adolf Dahlgren, och här har endast smeder av släkten Dahlgren arbetat. Det var också i den här smedjan som den siste Wirasmeden John Dahlgren ensam arbetade i 20 år. Han var sonson till Carl Adolf. Här tillverkades också de sista Wiravärjoma. John Dahlgren tog nämligen upp klingsmidet igen och gjorde åren 1916 – 1947 sammanlagt 76 kopior av 1685 års manskapsvärja för infanterist. Här slutade alltså en drygt 300-årig smidestradition vid Wira, när John Dahlgren dog 1948.

– Bruksgården

Vi vandrar bruksgatan uppför och är snart på Bruksgården, brukets administrativa och ekonomiska centrum, för att uttrycka sig högtidligt. Här befinner vi oss mitt i en genuin 1700-tals miljö, som domineras av Tingshuset, sannolikt Wiras äldsta byggnad men ombyggt i flera omgångar. Huset kallas i äldre handlingar ”Gamla bruksbyggningen” och har anor åtminstone från 1700-talets början.

I det åttkantiga tornet hänger den klocka som förr ringt till arbete och vila för smederna. I dag ringer man i klockan en gång om året på Annandag midsommar då det hålls friluftsgudstjänst i Wira. Som tidigare nämnts har här bl.a. bedrivits värdshusrörelse. I slutet av 1700-talet företogs en genomgripande ombyggnad, och den östra halvan inreddes då till tingslokal. Här hölls sedan ting med Åkers skeppslag från 1798 till 1906 då Haga tingshus utanför Stockholm stod färdigt. Det är också här som enligt traditionen kortspelet Wira uppfanns i början av 1800-talet. Mer om detta kan Du få veta i museet. Resten av huset består av privatbostäder. Mitt emot Tingshuset ligger Inspektorsbostaden. Den byggdes åren 1792-1793. Som namnet antyder bodde här bruksinspektorn. Bruksägaren själv bodde aldrig i Wira och då behövdes det någon som i hans ställe skötte ruljangsen. Huset inrymmer i våra dagar en Konstsmidesbutik.

– Åldermansstugan

Längre ner vid bruksgatan och i rät vinkel mot Tingshuset och Inspektorsbostaden ligger Åldermansstugan, där Wira Museum numera är inrymt. Huset är från 1700-talets mitt och är i stort sett i ursprungligt skick. Bottenvåningens fönster har dock varit lägre och bredare, ungefär som övervåningens.

I bottenvåningen finns ett stort kök och en kammare. Köket har kvar den stora öppna spisen med gjutjärnshäll och bakugn. Mellan dörrarna syns en målad solros som kom fram vid restaureringen 1964. Här visar museet Wiras äldre historia från 1600- och 1700-talen. Utställningen är ordnad i fyra huvudgrupper: Hur det började, Vapensmide, Ståletsning och Skråväsen. I bottenvåningens kammare brukar varje år ordnas en liten specialutställning kring något tema.

I trappuppgången visas främst diverse smidesredskap från smedjorna, medan övervåningen vill ge en bild av det mer fredliga Wirasmidet under 1800- och 1900-talen. Här dominerar förstås yx- och liesmidet, men även olika typer av knivar har fått en framträdande plats. En särskild monter upptar föremål som har att göra med kortspelet Wira.

Huset har möjligen i äldre tider varit bostad åt åldermannen i klingsmedsämbetet. Därav benämningen Åldermansstugan. I så fall torde ämbetets kvartalssammankomster ha ägt rum i övervåningens stora sal med dess vackra tredingstak.